malinmorot

Jag pratade idag med två av mina systrar och min äldsta kompis om att jag igen (och förhoppningsvis för alltid) äter helt veganskt, och hur en av anledningarna till att det inte funkat förut är att jag känner att dom tycker att jag är krånglig att bjuda på mat. Enligt dom, så är det krångligaste att jag inte verkar kunna bestämma mig, att jag är så okonsekvent. Tänk så man kan misstolka varandra! En av anledningarna till att jag är okonsekvent är ju hur jag tror att dom ser på situationen, och så är det just det som är det största problemet... Det hjälper faktiskt - jag tror att det kommer att vara lättare att hålla fast vid veganismen när jag känner att dom faktiskt är på min sida.

Dessutom är det en fråga om självrespekt. Jag har en enorm respekt för dom som står för vad dom tror på, no matter what. Thomas DiLeva tex. Man kan tycka vad man vill om honom, men han har alltid kört sitt eget race, och alltid stått för det han trott på, och honom har jag gigantiskt med respekt för. Jag vill ha samma respekt för mig själv, inte känna skam när jag stoppar något i munnen. För som jag sa till en kompis - så som andra människor tror på Gud, så tror jag på veganismen - det är det närmaste religion jag har. (Låter lite udda, men jag menar att det är det enda rätta.) Om någon ska beskriva mig, så vill jag att vegan ska vara bland de första ord som nämns. Självrespekt, alltså.