maximalin

När jag jobbade på Myrorna, så köpte jag en del skor - att jobba med att sortera gamla skor gör verkligen att man får lägga fingrarna på en del godbitar! (Även om storleksdilemmat naturligt sorterar ut det mesta...) Idag har jag på mig ett par 70-talare, dom är toksnygga, tycker jag, men används mycket sällan, pga deras obekvämlighet. För det mesta får jag helt enkelt väldigt ont i fötterna. I dag tänkte jag matcha dom med bara fötter, vilket gör att jag dessutom har skoskav ungefär precis överallt. Jag var tvungen att köpa ett par strumpor (tack, Priskrossaren, för fem par för 50 kr - precis vad jag behövde!) för att över huvud taget kunna gå en meter till, och när jag tog av mig vänstra skon, fick jag förklaringen på den ömma stortån - skinnet är helt avskalat på toppen... Aj. Alltså - vill man vara fin får man lida pin, ibland mer än andra gånger...

Jag tittade in på Kupan på väg från Willys, och fyndade en grön resväska. Precis en sådan hade jag hittat när jag jobbade på Myrorna (tillsammans med en "toalett"-väska), men hann aldrig köpa den. Till min stora sorg! Trots att vi fick köpa saker billigt där (100 kr/kg), så hade den väskan kunnat bli dyrare än i butik, då den är ganska tung (ganska dålig engenskap för en resväska utan hjul...), så jag lät den vänta för länge. Men den jag hittade idag var exakt likadan (kanske lite mindre), och kostade bara 30 kr - inte mycket att fundera över, särskilt som jag faktiskt behövde en resväska.



Jag hittade ochså en scarf med Stockholms-motiv, ett blåmönstrat förkläde (jag gillar gamla förkläden!) och en liten hög med böcker - tillsammans med resväskan slutade notan på hela 50 kr. Perfekt!

... eller jag törs aldrig någonsin använda den, för då faller den sönder!

Sedan jag första gången såg Huset Eliott då det begav sig på 90-talet (nu har jag serien på DVD - BRA köp!) har jag älskat kläderna från 20-talet, även om jag kanske inte skulle välja just den tiden för min garderob. Men jag har alltid drömt om att äga åtminstone en flapperklänning. När jag jobbade på Myrornas sortering för några år sedan, så hade jag den osannolika turen att snubbla över en. Den är väldigt skör, man får ta i den med silkeshandskar, och pärlorna håller på att falla av. Men den är underbar, och den är min. Även om den bor i en låda, inlindad i tyg. Men jag vet att jag har den, och ibland tar jag fram den och bara njuter. Och en del av tjusningen, är att jag bara betalade 120 kr för den, vilket gör den till ett väldigt billigt orginalkonstverk!

 
 

När jag jobbade på Myrornas sortering för några år sedan, kunde jag inte låta bli att samla på mig ett gäng gamla hattar, 30-50-tal, tror jag. Dom är väldigt söta, och jag öskar att jag visste hur dom skulle sitta på huvudet - jag lyckas inte se annat än dum ut i dom. Jag skyller en del på min alltför nutida frisyr, en del på att end del av hattarna är alldeles för små, och en del på att jag helt enkelt ser fånig ut överhuvudtaget. Men jag spar på min hög, och drömmer om den dag då ett mirakel sker, och alla hattarna ser alldeles underbara ut på mig.